Klart att statsministern är arg, det har han all rätt att vara. Synd bara att han inte hade modet att göra det han helst ville, att avskeda sin kulturminister. Om detta kan vi bland annat läsa i en artikel i Expressen, där någon i hans närhet har uttalat sig. I och för sig ska man ta allt som skrivs i den typen av tidning med en nypa salt, men det är inte helt otroligt att det är sant heller. Nästan så att man hopppas att hon klantar till det igen, bara för att se om han då har modet att sparka henne. Detta även om det innebär ett nederlag för honom och hans regering.
För övrigt verkar fler ministrar vara i fifflartagen, nu har tydligen miljöminister Andreas Carlgren fått för mycket betalt. Han verkar ha glömt att meddela att han hade inkomst när han fick ta del av inkomstgarantin som finns för de som suttit i riksdagen. Hur kan man glömma att man har inkomst? Det skulle jag vilja veta.
Jo just det två privatpersoner har anmält de licensskolkande ministrarna. Nu får vi vänta och se vad som händer med det, men förmodligen kommer de väl att slippa undan..det är väl så det brukar gå till?
I övrigt höjs krav på kulturministerns avgång från flera håll, det likställs med att exempelvis Mona Sahlin och Laila Freivalds fick gå utan att ha gjort något olagligt. Vilket jag till fullo håller med om och det gäller även de andra ministrarna som begått olagliga handlingar, det ser konstigt ut att de kan sitta kvar och fortfarande ha ett samvete. Eller de kanske inte har något samvete?
Mest intressant annars i den politiska världen just nu är i mina ögon rättegången mot Anna Sjödin, som resulterade i en fällande dom. Jag finner det tveksamt att hon kan sitta kvar som ordförande för SSU, men det är inte upp till mig att bestämma. Det är upp till SSU och dess medlemmar. Under min aktiva tid i SSU tillhörde hon aldrig en av mina favoriter. Vi hade mycket olika syn i många frågor och hennes sätt att behandla de som inte var med henne gillade jag inte. Nu vet jag naturligtvis inte om det är likadant idag, men det anser jag i sammanhanget ointressant. Många gånger under den tid jag var politiskt aktiv i SSU hade jag å göra med människor vars åsikter jag inte alltid delade, men vi lärde oss att samarbeta och kompromissa. För det är precis vad politik handlar om, att samarbeta och kompromissa.
Mitt hemdistrikt inom SSU var Norrbotten, och min hemkommun var Luleå, och det distriktet räknades in bland de så kallade högerdistrikten inom SSU. Ändå upplevde jag att det var relativt lätt för mig som ansåg mig själv tillhöra vänsterfalangen inom samma organistation. Vet man egentligen inte borde prata om vänster och höger inom samma organisation på detta sätt, men samtidigt kan man inte blunda för hur det faktiskt såg ut. Att jag till slut valde att lämna den organisation jag lärt mig att älska var inte ett aldeles lätt beslut att ta, men andleningarna hopades och till slut var jag tvungen att ta ställning.
Det som fick mig att ta steget fullt ut var den behandling jag fick när jag flyttade till Sundsvall, och ville engagera mig i SSU här nere. Varken på kommun- eller distriktsnivå fick jag ett särskilt bra mottagande. Jag hade inte förväntat mig röda mattan eller något sådant, men jag hade inte heller förväntat mig att jag skulle tvingas börja om mitt engagemang från början. Har man varit aktiv i en organisation i tio år är ambitionsnivån något högre än så. Och om de nu tvivlade på min kunskap och förmåga, hade det varit mycket enkelt att kontakta folket i Luleå och Norrbotten. De visste vad jag gick för.
Värst i hela soppan är nog ändå när jag något år efter, jag valde att lämna SSU, fick höra att de på distriktsstyrelsemöten disktuterat hur de skulle kunna hindra mig från att vara aktiv. De hade diskuterat huruvida jag var trotskist och ville infiltrera för att förstöra. Jag blev riktigt upprörd och ledsen när jag hörde det, för oavsett vad man tycker om någon ska man fan i mig inte prata sån fruktansvärd skit. Bara för att jag kallade mig vänstersocialtist betyder det inte att jag var trotskist.
